Bråket mellan mig och P, steg för steg. Lång text, applåder till den som orkar läsa hela!
Ungefär en månad sedan: Han sa att han skulle åka och hälsa på sin flickvän i Polsen någon gång i november som en överraskning = inte berätta för henne att han skulle komma dit. Jag tyckte att det lät bra, men frågade om det skulle bli på min födelsedag (som förövrigt är nästa vecka, snart 18!!!). Han sa att det INTE skulle bli då, vilket jag tolkade som ett löfte att han skulle vara hemma på min 18-årsdag och komma på min fest samma kväll.
Måndag förra veckan: Han smsar mig "jag har dåliga nyheter..". Jag frågar givetvis vad som har hänt, om hans flickvän har gjort slut? Han svarar "nejnej, det här kommer hålla förevigt :) jag kommer inte på din fest.". Jag blir givetvis lite bitter och frågar varför. Han säger då att han ska till Polen för att överraska sin flickvän. Jag blir besviken och arg - jag tyckte ju att han hade lovat mig att han skulle vara med på min 18-årsfest. Han skickade sms, skrev på facebook osv och undrade om jag var arg HELA TIDEN. Jag svarade först inte men skrev sen att jag var besviken och arg. Han började då tjata om att jag inte kan bli arg för en sån sak, att han inte har något val, att han måste prioritera osv. Klart som fan jag fattar att han vill träffa henne, men när han sagt att han ska komma på min fest är det väl klart att jag måste få bli besviken?
Tisdag förra veckan: Han ber mig om hjälp med att köpa present till sin flickvän. Som han ska ge till henne när han är där dagen då jag fyller 18. Han ber mig om den tjänsten dagen efter att han dissat mig?! Jag lackar ur och säger att jag inte kan, att jag inte hinner. Han tjatar i evigheter men ger sig.
Onsdag förra veckan: Han smsar mig "Kaaaaanske kommer på din fest". Jag säger då att han får göra som han vill, att jag inte tänker säga att det är okej att han åker, men att jag inte tänker övertala honom att stanna. Jag sa också att jag inte vill bråka men att jag kommer vara besviken och arg och att han måste få acceptera det. Han blir lite sur, men vill att vi ska ses på helgen och ta en "ursäktsfika". Jag säger att jag nog inte har tid, men att vi ska höras senare.
Fredag förra veckan: Jag har inte tid att ses på helgen, så jag smsar P och säger det. Han försöker övertala mig jättelänge, men jag står på mig och säger nej: har nämligen en missstanke om att han vill köpe presenter till sin flickvän samtidigt. Mycket riktigt: när jag säger nej blir han besviken/arg/sur och säger "jag hade verkligen behövt din hjälp med att hitta något till *****". Jag lackar ur fuuuuullständigt och säger igen att han klarar det själv.
Måndag denna veckan: Han ber att vi ska ses denna helgen för att ta en fika igen. Jag säger igen att jag inte kan. Han säger då att han verkligen hade behövt hjälp med presenten. Jag säger igen att jag inte kan. Han smsar mig "ok då skiter vi i allt sånt framöver". Jag får spel. Ringer honom - han klickar mig och skickar ett sms där han undrar vad jag vill. Jag säger att jag vill prata. Han undrar VAD jag vill prata om och jag svarar då att jag inte vill ta det över sms. Då säger han att han inte tänker ringa mig om han inte får reda på vad det är jag vill prata om?! Jag säger att det handlar om oss och hela festgrejen. Till slut ringer han. Han är riktigt bitter. Jag säger att jag inte vill bråka och vara ovänner, men att han måste förstå att jag kan bli besviken och arg, att det är ett rimligt sätt att reagera! Han säger att han inte heller vill vara ovänner, men nästan skriker att han inte har något val och att jag inte kan bli arg. Vi tjaffsar lite till om det innan jag går vidare och säger att "jag kan faktiskt inte ses i helgen, det är sant!". Han säger "mm" och klickar mig.
Jag flippar ur. Jag står mitt i Stan och bara börjar gråta. Kan inte hindra tårarna från att rinna. Ringer Bästa Kompis och gråter i telefon. Fattar inte att han kunde göra så, han är för fan en av mina bästa vänner. Man klickar inte någon så. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Pallade inte hur han har hanterat hela grejen, att han inte förstår att min reaktion är rimlig, att han är så självisk och egocentrisk. Grät utanför stationen och på bussen hem så att alla hörde, var helt mosig i ansiktet haha. Har inte hört från honom sedan i måndags, och ikväll ska vi på samma fest. Jobbigt, bloggisar? <3
Måndag förra veckan: Han smsar mig "jag har dåliga nyheter..". Jag frågar givetvis vad som har hänt, om hans flickvän har gjort slut? Han svarar "nejnej, det här kommer hålla förevigt :) jag kommer inte på din fest.". Jag blir givetvis lite bitter och frågar varför. Han säger då att han ska till Polen för att överraska sin flickvän. Jag blir besviken och arg - jag tyckte ju att han hade lovat mig att han skulle vara med på min 18-årsfest. Han skickade sms, skrev på facebook osv och undrade om jag var arg HELA TIDEN. Jag svarade först inte men skrev sen att jag var besviken och arg. Han började då tjata om att jag inte kan bli arg för en sån sak, att han inte har något val, att han måste prioritera osv. Klart som fan jag fattar att han vill träffa henne, men när han sagt att han ska komma på min fest är det väl klart att jag måste få bli besviken?
Tisdag förra veckan: Han ber mig om hjälp med att köpa present till sin flickvän. Som han ska ge till henne när han är där dagen då jag fyller 18. Han ber mig om den tjänsten dagen efter att han dissat mig?! Jag lackar ur och säger att jag inte kan, att jag inte hinner. Han tjatar i evigheter men ger sig.
Onsdag förra veckan: Han smsar mig "Kaaaaanske kommer på din fest". Jag säger då att han får göra som han vill, att jag inte tänker säga att det är okej att han åker, men att jag inte tänker övertala honom att stanna. Jag sa också att jag inte vill bråka men att jag kommer vara besviken och arg och att han måste få acceptera det. Han blir lite sur, men vill att vi ska ses på helgen och ta en "ursäktsfika". Jag säger att jag nog inte har tid, men att vi ska höras senare.
Fredag förra veckan: Jag har inte tid att ses på helgen, så jag smsar P och säger det. Han försöker övertala mig jättelänge, men jag står på mig och säger nej: har nämligen en missstanke om att han vill köpe presenter till sin flickvän samtidigt. Mycket riktigt: när jag säger nej blir han besviken/arg/sur och säger "jag hade verkligen behövt din hjälp med att hitta något till *****". Jag lackar ur fuuuuullständigt och säger igen att han klarar det själv.
Måndag denna veckan: Han ber att vi ska ses denna helgen för att ta en fika igen. Jag säger igen att jag inte kan. Han säger då att han verkligen hade behövt hjälp med presenten. Jag säger igen att jag inte kan. Han smsar mig "ok då skiter vi i allt sånt framöver". Jag får spel. Ringer honom - han klickar mig och skickar ett sms där han undrar vad jag vill. Jag säger att jag vill prata. Han undrar VAD jag vill prata om och jag svarar då att jag inte vill ta det över sms. Då säger han att han inte tänker ringa mig om han inte får reda på vad det är jag vill prata om?! Jag säger att det handlar om oss och hela festgrejen. Till slut ringer han. Han är riktigt bitter. Jag säger att jag inte vill bråka och vara ovänner, men att han måste förstå att jag kan bli besviken och arg, att det är ett rimligt sätt att reagera! Han säger att han inte heller vill vara ovänner, men nästan skriker att han inte har något val och att jag inte kan bli arg. Vi tjaffsar lite till om det innan jag går vidare och säger att "jag kan faktiskt inte ses i helgen, det är sant!". Han säger "mm" och klickar mig.
Jag flippar ur. Jag står mitt i Stan och bara börjar gråta. Kan inte hindra tårarna från att rinna. Ringer Bästa Kompis och gråter i telefon. Fattar inte att han kunde göra så, han är för fan en av mina bästa vänner. Man klickar inte någon så. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Pallade inte hur han har hanterat hela grejen, att han inte förstår att min reaktion är rimlig, att han är så självisk och egocentrisk. Grät utanför stationen och på bussen hem så att alla hörde, var helt mosig i ansiktet haha. Har inte hört från honom sedan i måndags, och ikväll ska vi på samma fest. Jobbigt, bloggisar? <3
Kommentarer
Trackback
