jeparlecommejeveux

Jag märker det direkt när jag stiger in i klassrummet. Så fort min fot är över tröskeln känner jag det. Spänningen som bara infinner sig vid dessa tillfällen. Jag tar sikte på en bänk, slår mig ner och tar upp mitt block. Jag är medveten om att jag inte kommer att använda det denna lektion men det är en markering. Genom att systematiskt ta upp sakerna ur den tunga, svarta Marc O’Polo väskan visar jag mitt totala ointresse inför det som ska hända här.  Jag ser hur de andra sneglar under ögonfransarna, ser hur alla granskar sina naglar, vad som helst för att vara likgiltig. Vissa knappar på sin telefon, andra pratar stelt med bänkgrannen, frågar vad det är för mat idag, och säg mig, vad gjorde du i helgen? Själv nöjer jag mig med att stirra ner i bänken framför mig, ignorerar alla ljud omkring mig. Försöker låta bli att tänka på hur mycket tid jag lagt ner på detta, hur många tårar jag gråtit för att detta ska bli som jag vill. Minns hur jag satt och skrev och skrev, hur nära det var att tårarna droppade ner på pappret. Kommer ihåg frustrationen över att inte kunna plocka fram allt jag visste från hjärnans innersta vrå, hur ont jag hade i axlarna efteråt. Jag gick på massage den eftermiddagen, allt för att få spänningarna att släppa.

Så, med en olyckbådande smäll, slås dörren till klassrummet igen. Läraren kommer in, skramlar med nycklar, bläddrar i papper och pärmar. Snubblar nästan på sladden till den overhead som alltid står längst fram vid katedern. Jag vet helt ärligt inte varför den står där, vi har nog aldrig använt den, faktiskt. Alla har ögonen på den genomskinligt rosa plastfickan som ligger någonstans i mitten av den stora högen i lärarens famn. Det är det enda vi tänker på nu, inget annat finns i våra huvuden. Alla stirrar så intensivt på den att jag nästan väntar mig att tjugonio par ögonglober ska tränga ur våra skallar, sakta rulla framåt i rummet och slutligen nerför trapporna. Ut på skolgården, kanske till China Town för att äta kinabuffé till lunch. Kan ögon äta?

Nej, jag ruskar på huvudet och fokuserar ännu mer på den repade träskivan framför mig. Rynkar ögonbrynen, biter ihop käkarna så hårt att jag tror att jag ska krossa tänderna mot varandra. Fokusera på bordet. Inget annat finns i min värld, intalar jag mig, bara alla de märken hundratals elever gjort genom åren. I slow-motion ser jag lärarens läppar röra sig, forma ord jag inte hör, inte vill höra. Alla rätar på sig, bara några millimeter. Nu är det dags. Papprena delas ut, ett efter ett. Det tar outhärdligt lång tid, samtidigt går det alldeles för snabbt. Jag bygger upp värsta och bästa scenarion i huvudet medan jag försöker låtsas att jag inte ser att den hemska högen av papper kommer mot mig. Det papper som har mitt namn på framsidan placeras framför mig, men uppochner. Jag låtsas att jag inte sett det, tar ett sista djupt andetag, lägger inte märke till de svarta prickarna som dansar framför mina ögon, ignorerar kvävningskänslorna och magontet. Jag vänder snabbt på provet, kniper ihop ögonen och tittar sedan. Bokstäverna lyser röda från pappret, och jag kan andas ut ännu en gång. MVG.