jeparlecommejeveux

Minns ni att jag för ett tag sedan skrev att jag väntade på att något skulla hända, att jag kände det på mig? Nu händer det. Nu händer det faktiskt och det känns helt sjukt. Jag hade rätt innan, något skulle hända. Jag är otroligt lycklig, för nu händer det!

Det är något med lukten utomhus den här tiden på året. Mitt hjärta liksom sprattlar och samtidigt blir jag vemodig och lugn. Jag är så himla lycklig just nu. Sensommarnätter har den effekten. Jag längtar efter något, efter någon, och vet samtidigt att jag redan har allt jag behöver. Jag har mig själv, och det räcker bra just nu.

Ibland stannar jag upp och bara njuter. Till exempel igår var jag ute och tog en promenad. Det var den första ordentliga promenad jag tagit på länge, jag har haft så mycket att göra den senste tiden. Solen sken, det var motljus, det blåste jättemycket och var så jäkla härligt. Precis där i vinden och solen, stannade jag vid vägkanten. Jag bara titta rakt mot solen och pratade högt med mig själv. "Fy fan vad fint det är att leva", sa jag. Och det är sant. Jag är så fruktansvärt glad att jag lever, har ett bra liv och fina människor omkring mig. Jag vet, kanske lite fånigt att känna mig så tacksam, men jag kan inte hjälpa det. Känner ni någonsin så, bloggisar?

Du anar inte hur glad jag blev av ditt mail! Helt sjukt. Vill bara att du ska veta att jag verkligen tar åt mig av allt du skrev. Du verkar också vara en riktigt fin tjej -  bara att du skickar ett sådant mail bevisar det! Synd bara att jag inte kan lära känna er alla, bloggisar.
Det är det här som är nackdelen med att vara anonym - oavsett hur fina ni är och hur mycket jag skulle vilja berätta för er vem jag är skulle det inte gå. Jag är lite för feg helt enkelt. Tänk om det visar sig att vi på något sätt känner samma människor (ja, jag vet, inte så troligt, men ändå!). Ni vet mer om mig än mina allra bästa vänner gör, och det känns läskigt men samtidigt så jävla bra. Det låter löjligt, jag vet, men att skriva den här bloggen hjälper mig så otroligt mycket. Helt sanslöst, men utan min blogg hade livet nog varit lite svårare att leva om jag ska vara ärlig.

Puss på er fina fina fina bloggisar, uppdaterar er så snart jag kan om hur det gått hos M imorgon! <3


PS. Vem vet, en vacker dag kanske jag berättar för er vem jag är! Det vore helt sjukt.. Men kanske.

Vet ni när jag känner mig som vackrast? Jo, när jag varit ute och tränat riktigt hårt så att svetten rinner och sedan får duscha, tvätta håret och raka mig överallt. Sedan låter jag håret vara fuktigt efter duschen, smörjer in mig med någon fräsch fuktkräm och sätter vaselin på läpparna. Jag känner mig inte som vackrast när jag har massa smink och parfym, jag känner mig som vackrast när jag är ren, både inuti och utanpå.

Pratade med Bästa Kompis häromdagen. Hon frågade mig om jag tänker mycket på framtiden. Självklart svarade jag ja, för det gör jag verkligen. Hon berättade då att hon planerat när hon ska skaffa barn, hur hon ska bo och hur hennes familj ska vara. Jag blev så förvånad! När jag tänker på framtiden har jag inte ens tagit med barn och partner i beräkningen... Jag står själv i centrum. Jag har funderat på karriär, resor, studier, volontärarbete, fester och annat roligt och stimulerande som jag vill göra. När jag sa det till henne sa hon att hon inte tänkt så mycket på det, vad hon vill göra. Hon sa att hon inte förstod när hon skulle hinna resa och göra allt sådant som jag pratade om.

Jag sa helt enkelt att jag inte tänkt på partner och barn, utan att det fick komma när det passade mig - jag skulle stå i centrum, jag skulle göra karriär och satsa på mig själv. Om jag hade familj samtidigt fick det väl vara så, men jag skulle leva ut mina drömmar. Då skrattade hon och sa "Men Finis, man kan inte ha man och karriär samtidigt!". Jag blev så frustrerad. Självklart kan jag ha både familj och karriär om det är vad jag vill! Jag vägrar nöja mig med ett Svensson-liv, jag vill göra allt det jag drömt om. Jobba för FN eller inom annan politik, resa över hela världen, studera utomlands och festa. Vad menar hon med att jag inte kan göra det om jag ska ha familj samtidigt? Jag kan göra allt jag vill, det är bara det att familjen då får anpassa sig efter mig och det jag vill göra. Simple as that.

Ingen ska hindra mig från att leva livet fullt ut. Inte ens de jag älskar, för jag älskar mig själv mer (jag vet, jag låter väldigt självgod, men det är ju sant, i alla fall just nu)

Alltså, jag blev helt plötsligt väldigt sugen på att skaffa en KK. Grejen är att jag är oskuld, men jag skulle gärna bli av med den. Har ju inte haft en riktig relation, men känner att det är dags för både det och att ha sex. Vad tror ni om det? Jag vet att det är "riskabelt" att ha en KK eftersom risken finns att någon får känslor för den andra, men helt ärligt - jag är ung och kåt. Jag måste få ha roligt. Eller?

Livet är sannerligen en dans på rosor - det finns både blommor och taggar.

Lyssnade på morgonpasset i P3 igår. Minns inte vad mannen som var gäst där hette, men han sa något så klokt. Han sa att han inte ville att hans son skulle gå genom livet utan att vara berusad. "VAAA?!" Tänkte då många av lyssnarna (jag sätter fan 100 spänn på det). Mannen sa då att ett liv utan förlorad kontroll inte var bra.

Jag kan bara hålla med. Det lät bara så jävla rätt där jag satt och dåsade på bussen påväg till skolan. Man måste få tappa kontrollen ibland, bara för att veta att man lever. För det är det jag känner när jag är full. Det är det jag känner när jag strular med någon bara på skoj. Det är det jag känner när jag ljuger, när jag röker, när jag gör sådant jag lovat mig själv att aldrig göra, när jag sover hos O, när jag delar säng med P, när jag kollar på porr, när jag tappar kontrollen.

Jag känner mig levande, och det vill jag aldrig vara utan.

Satt nyss och funderade på huruvida jag ska gå till skolan imorgon eller om jag ska stanna hemma. Insåg att jag egentligen skulle kunna gå till skola, men jag vill inte gå. Därför ska jag stanna hemma imorgon. Jag har ansträngt mig så jävla mycket för att vara andra till lags, för att bli accepterad och för att vara duktig. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte gå till skolan imorgon, alltså går jag inte. Jag lider av prestationsångest och har antagligen gjort det sedan slutet på nian, även om jag inte visste vad det var då. Nu vet jag, och ändå fortsätter jag att pressa mig. I söndags gick jag över gränsen. Skrev om det här i bloggen - jag fick ett sammanbrott. Ändå sitter jag här och överväger att gå till skolan, fastän hela min kropp skriker "NEJ!".

Jag är så jävla rädd att jag har tagit sönder något inom mig. En broms, för att reglera hur mycket stress och press man klarar. Jag är livrädd för att gå in i väggen, och jag är framförallt rädd att andra ska få veta hur jävla svag jag är. Berättade för P att jag hade haft ett breakdown i söndags. Han blev så himla gullig och undrade hur det var med mig och sånt. Han är så fin, det är nästan synd att jag inte är kär i honom. Det är verkligen synd. Han står mig sjukt nära. Mitt breakdown vet bara han och Bästa Kompis om, ingen annan av mina vänner vet något.

Igår slog det bara över. Från att ha varit smågrinig blev jag hysterisk och bara grät och grät och grät. Mitt ansikte var helt mosigt och jag kunde knappt andas. Kunde inte sluta gråta och mina föräldrar var så himla gulliga och bara "du är så bra, Finis". Jag gick sönder inombords, det bara blev så fel.

Anledningarna till att det blev så var många. Det funkade det inte riktigt som det skulle mellan en av mina klasskompisar och mig (jag bad henne säga att jag var sjuk på idrotten nästa dag - alltså idag - varpå hon svarar att hon inte tänker ljuga åt mig och att jag får fixa det själv. Grejen var ju bara att det var sant - jag ÄR sjuk). Jag var trött. Jag var sjukt stressad och allmänt irriterad på skolan. Jag hade århundradets värsta PMS.

Mår bättre idag men känner ändå att tårarna ligger nära. Det har verkligen inte löst sig med min klasskompis - nu är hon och den andra tjejen som är med i grupparbetet ännu drygare. Orkar inte med dem. Nu kör jag mitt race och så får de sköta sig själva! Är hemma från skolan idag och ska försöka ta igen mig lite efter min gråtattack igårkväll. Det har aldrig hänt mig innan, och jag blev så jäkla rädd. Har jag förstört något? Håller jag på att gå in i väggen?

Behöver råd angående en lite... känslig sak. När jag rakar mig mellan benen rakar jag alltid medhårs, eftersom jag får inåtväxande strån som sedan blir infekterade och ser ut som finnar om jag rakar mothårs. Lästa någonstans att man kan göra skinnet mer tåligt genom att raka några gånger medhårs, sedan kan man raka mothårs utan att det blir infekterat. Stämmer det? Vill ju ha en så nära rakning som möjligt ;)

Försöker plugga, men uppgiften är så jobbigt formulerad och t-r-å-k-i-g, så jag bara FUNKAR INTE! Det låser sig i hjärnan, jag kan inte få ur mig ett enda vettigt ord känns det som. Tror att jag är överstressad och att det är därför det blir såhär.

Jaja, snart ska jag slappa och titta på TV med familjen, det blir i alla fall mysigt. Men jag hatar att somna stressad med en klump i magen som säger att "du borde ha gjort något mer idag.."

Läs. Snälla, snälla läs. Har tappat all respekt för Expressen, medan Ola Lindholm vunnit den pånytt.

http://olalindholm.blogspot.com/

Just nu är jag 171 cm lång och väger mellan 62-64 kilo, det ändras lite från dag till dag. Detta gör att jag har ett BMI på ca 21. Jag skulle behöva gå upp ungefär 10 kilo för att kunna närma mig övervikt. Funderar på att börja träna mer och äta nyttigare. Hade inte varit fel inför beach 2011...

Hade en sådan period i nian - drack bara fruktsmoothies till frukost, sallad till lunch och ett stekt ägg och grönt te till mellanmål. Middag åt jag som vanligt men tog aldrig mer än en portion. Gick ner ungefär 8 kg på några månader. Mådde visserligen inte bra och var nära att få en ätstörning ser jag nu i efterhand. Men fy fan vad snygg jag var!

Vill mest bli hälsosam och gå ner kanske fem kilo, bara slimma till mig lite alltså.

Har ni testat någon diet, och skulle ni isåfall rekommendera den?