Z, part 2

Jag satt kvar länge och väntade på att han skulle skriva klart provet. Varje gång han började fumla med sina papper gjorde jag mig redo att resa mig. Efter ett tag blev han tillslut klar och vi gick ut från klassrummet tillsammans. Vi pratade om provet lite medan vi gick nerför trapporna. När vi nästan nått bottenvåningen frågade jag om han skulle till busstationen. Han sa nej – han skulle skriva ett arbete i skolan med en kompis. Han gick iväg, vinkade hejdå. Då sa jag ”Vi ses nästa år”. Han stannade, vände, gick tillbaka och kramade mig. ”Du får ha det så bra!”. Sedan var det slut.



Jag var så nära att börja gråta när jag gick mot mitt skåp. Jag hade ju laddat till tusen, ville det här! Och så vågade jag inte. När jag äntligen låste upp skåpet stod jag bara som paralyserad och fingrade på mina block. Tårarna ville sippra fram, strupen snörptes ihop. Jag snyftade till, stängde skåpet och ringde Bästisen.


Med gråten i halsen sa jag helt enkelt ”Jag vågade inte”. Hon förstod. Jag började gå mot resecentrum och hade världens största klump i magen. Pratade med Bästisen hela tiden, höll på att börja gråta vid varje andetag. Sa att jag ångrade mig. Då sa hon att jag fick välja, alternativ ett eller två, utan att veta vilket det var: alltså mellan att gå till bussen eller gå tillbaka till skolan och prata med honom. Jag valde ett, utan att veta vad jag valde. Bussen. ”FAN!” sa jag. ”Där ser du!” utbrast Bästisen. ”Du vill ju prata med honom. Och Finis. Om du inte gör det nu kommer du göra det efter semestern, och om du får ett dåligt svar då måste du träffa honom i skolan direkt efter.”. Jag började gå tillbaka mot skolan. Mot biblioteket. Bästisen peppade mig ännu mer och vi lade sedan på.


Jag stod i hallen utanför biblioteket i säkert tio minuter. En klasskompis gick förbi mig på väg till biblioteket. Missade min buss. Trodde att jag skulle svimma. Öppnade och stängde dörren till biblioteket tusen gånger. Tillslut gick jag in. Han satt vid datorn med ryggen mot mig och dörren. Mina fingrar kändes iskalla och jag petade honom i nacken med dem. ”Kom”. ”Vad har jag gjort?” undrade han. ”Inget, men jag vill snacka med dig” sa jag. Han reste sig och följde med mig ut i hallen.


Jag vände mig om och sa helt enkelt ”Jag måste gå till min buss strax, men jag ville bara säga att jag gillar dig också.”. Han kollade på mig, log, och sa ”Det var kul att höra”. Sedan kramades vi. Han frågade mig när min buss gick, och jag svarade ”halv”, trots att jag redan missat den för fem minuter sedan. ”Okej” sa han, kramade mig, pussade mig på munnen. Sedan gick jag, och han gick för att fortsätta med sitt arbete.


Jag ringde Bästisen, men hon svarade inte. Då ringde jag min andra kompis. Skrattade och grät om vartannat, visste inte vad jag sa eller vad jag gjorde. Jag var bara så lycklig. Fick tillslut fram vad som hade hänt, kompisen och Bästisen pep i andra änden av telefonen. Gick runt på stan med världens leende på läpparna, skrattade för mig själv och tog sedan bussen hem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0